Det mesta har gått bra, även om det började dåligt, med ett dött lamm. En sorglig start. Sedan tog det en vecka innan nästa lamm föddes. Det blev ett härligt tvillingpar.
Höjdpunkten under lammningen har helt klart varit Coco Chanellens resa.
Hon var en av tre som föddes av en duktig tacka en kylig vårmorgon. Coco var svag och slö, så vi sondmatade henne med hennes mammas råmjölk.
Men hur vi än tullade in henne i handmdukar och sondmatade var hon fortsatt klen. Hon var nedkyld, så vid tolvtiden tog vi in henne och blåste på henne med hårtork i flera timmar. Torkade, matade och blåste.
Min systers familj hade påsklov, så de kom och hjälpte oss, liksom min mamma. När klockan närmade sig 17 var hon varm och ställde sig upp.
Ett litet bräkande kunde hon få ur sig och vi jublade.
Än gladare blev vi när hennes mamma tog emot henne trots att hon var fönad, fluffig och hade tagit våra dofter. Därav namnet Coco Chanellen.
Allt verkade så bra när vi la oss den kvällen. Men morgonen därpå visade det sig att hon hamnat i fel lammningsbox under natten. Vi vet inte om tackan stött ut henne och hon försökt söka skydd. Men hon hade kommit fel just för att hon var så liten. Och efter en hel natt utan värme och mat, var hon lika klen igen.
Den dagen blev verkligen tuff. Vi tog in henne, sondmatade henne och ställde in ett värmeelement bredvid henne i köket. Vi gav henne en plastlåda med en fleecefilt i, där hon höll värmen bra.
Min systers familj kom och tittade till henne igen, och syster Elin trodde någonstans att vi skulle greja det. Jag och Mathias var inte lika säkra.
Snart fick vi Coco Chanellen att suga lite ur en nappflaska. Hon skulle matas en gång i timmen och när jag kom upp på natten för att mata henne var hon plötsligt lite piggare. Hon låg och tittade upp ur sin låda. Och när hon ätit ville hon gå runt lite på stapplande steg och äta på vedkorgen och annat. Jag blev uppe en timme med henne, glatt överraskad över framstegen.
På morgonen gick Mathias upp med henne. Och när jag kom ner stod hon och mumsade på skorna i hallen. Lycka!!!
Det var då de ringde från Kuriren och undrade om jag kunde jobba dagen efter. Jo... men jag har precis blivit "mamma" åt ett lamm..!
Lammet fick följa med till tidningen, helt enkelt. Och så blev vi lokalkändisar, jag och Coco. Se web-tv-inslaget!!!
Blöja fick hon ha för att inte kissa och bajsa på heltäckningsmattan.
En tredje natt blev det i vårt hus. Hennes mamma ville nämligen inte ha tillbaka henne, och ingen annan heller där ute. Att vara liten och klen och ständigt bli bortstångad av arga tackor är inte vare sig kul eller bra.
Men vår får-mentor Hans Agebjer hade hört av sig med en fråga. Han hade ett flasklamm vars mamma och syskon var döda. Ville vi ta hand om honom och låta honom bli Cocos kompis?
Ja, det ville vi. Han fick namnet Ralpg Laurent. De fick ett lammningsbås där de bodde ett tag för att komma nära varann och inte bli störda av andra.
På dagarna fick de gå på promenad med oss eller vara i vår trädgård, innan vi äntligen kände att även Raffe var stark nog att släppas ut bland de andra fåren.
Nu är de mina små gullegrisar, som börjar bräka i olika tonlägen så fort de har min röst. De kommer och pussar mig i ansiktet och är nästan som små hundar. Men de reder sig jättebra, och Coco har till och med blivit lite rund om magen.
Nu är det tre tackor kvar, som borde lamma när som helst. Sedan kan vi pusta ut medan lammen skuttar runt i hagen.
